sömnlösanätter

plötsligt var allt sagt, allt jag hade velat säga i minst 48 dagar utan att veta hur när och var. eller jo, hur och var men inte när. Som väntat får en kantig sten täppa igen hålet i bröstet, för sanningen jag ville höra var inte svaret jag hade hoppats på, såklart. fan i helvete. Ändå kan jag inte gråta. inga våta kinder, inget utsmetat smink inatt heller. Jag behöver se en sorglig film, något som får mig att gråta.

även om jag inte vill tro det så är allt bara en flyktig förälskelse, som allt annat i världen. jajaja nu kan jag glömma dig även om jag inte vill för du luktar så gott, du går så fint, har världens charmigaste dialekt och är den finaste pojken jag träffat i den alldeles för stora staden.